Ransviksbloggen

Ransvik har sorg, för Meme Åkesson är död. I ett decennium har hon bott, levt och verkat på berget. För många som sett henne på stigarna var hon en skygg vandrerska i egna tankar. För oss som kände och älskade henne var hon ett andeväsen, en huldra ett bergsrå. Och en underbar vän. Ingen kände bergets alla stigar som hon gjorde. Varje klippa att vila på, varje vik var henne bekant. Ingen grotta var henne främmande, ingen lagun.

* * *

Hon spelade violin på internationell mästarnivå. Hennes främsta musikaliska uttryck var i Bachs stycken för soloviolin. Hon har spelat in skivor som har fått lyriska recensioner. Hon sjöng också sina egna vackra visor till ackompanjemang av gitarr.

Vår vänskap började året efter att vi köpt Ransvik. Vi hade läst om henne i HD och ville få kontakt för att engagera henne som musiker på Ransvik. Jag bjöd den skygga flickan på en våffla som hon glatt tog emot. Sen pratade vi och pratade. Och pratade. Och hon spelade på Ransvik. Hon åt fler våfflor. Och räkmackor. Hon blev gravid och födde sin son. Dop och hans födelsedagar förättades på Ransvik. Hon spelade på vårt bröllop så allas ögon sken av tårar. ”Så skimrande var aldrig havet”. Sen spelade vi alfapet. Många långa turneringar. Hon dök upp, – Skall vi spela, hinner ni? Och det gjorde vi. Och vi pratade. Hon var förvånansvärt jordnära för att vara ett andeväsen. Sällan har jag sett henne så glad och närvarande som när hon hjälpte mej att bära ved. Med stora vantar på de spröda musikerhänderna och kinderna röda av ansträngning och arbetets glädje bar hon. Då var jag nog lite pappa och gladdes åt det.

* * *

Nu är du död, men du är i östan och västan, i ljum sydvind och den kyliga nordan.
Du är i de lugna vågorna som makligt och ohörbart segar sig majestätiskt in.
Du är i de frustande vattenkaskaderna som på allvar försöker besegra berget.
Du är mitt i mareldens skimmer. 
Du är i hjortarnas snabba språng.
Du är i pilgrimsfalkens dykningar.
Du är i skarven när han söker ålen på havets botten.
Bakom varje bokstam står du, skogsfrun och ropar ditt spefulla tittut.
Ingen har älskat berget som du. Berget har älskat dig som ingen annan.
I din sista omfamning famnade du berget.
Med ditt blod gödde du det.

Ransvik har sorg.

Anders o Ellen Kjellner